Men hur fungerar det egentligen i praktiken? Är det alltid så lätt att bli av med sitt ryggskott och går det alltid snabbt? Jag skulle vilja säga att det skulle kunna fungera mycket bättre än vad det gör idag.
Låt mig få drömma lite och beskriva hur jag skulle vilja att det skulle se ut.
– Jag skulle gärna se ett betydligt bättre samarbete mellan de olika vårdgivarna än vad som är fallet idag. Jag menar att om man lyckas samla de olika kompetenserna som ett ”vårdteam” specialiserat på problem från rörelseapparaten så ökar möjligheterna drastiskt att snabbt hjälpa patienten. Varje kompetens kan bidra i teamet med unik kunskap som kan vara oumbärlig för den enskilde patienten. Alla i vårdteamet jobbar mot ett gemensamt mål. Det är inte absolut nödvändigt att alla vårdgivare måste finnas samlade på samma mottagning, även om detta vore det mest effektiva eftersom tekniska hjälpmedel kan utnyttjas effektivare. Däremot skulle det finnas rutinmässiga kommunikationsvägar mellan de olika kompetenserna så att en snabb och effektiv rehabiliteringsprocess kunde göras möjlig. Tillgängligheten måste vara mycket god med minimala väntetider.

Idag har jag tyvärr känslan av att det är två ”läger” där alla som finansieras via skattemedel av Stockholms Läns Landsting jobbar på sin kant och ”alla vi andra” jobbar på vår kant. Eventuella samarbeten sker på personlig och helt frivillig basis och inte på rutinmässig väg. Jag vet att det finns läkare och sjukgymnaster som anser att det skulle vara till stor nytta för patienten om vi kunde ha ett bättre samarbete än vad som sker idag. Jag vet också att det finns exempel på motsatsen.

Jag har under årens lopp periodvis samarbetat med olika läkare, sjukgymnaster, kiropraktorer, massörer, psykologer vilket har fungerat mycket bra och i de flesta fall varit till gagn för den enskilde patienten. Vi har haft ett ”klockrent” gemensamt mål – att hjälpa patienten att bli frisk så snabbt som det är möjligt. Detta kanske låter kanske löjligt men det är väl en självklarhet, eller hur?. Alla vårdinsatser skall väl hjälpa patienten att bli frisk så snabbt som det är möjligt. Men tyvärr – inom just detta område är den vård som erbjuds ofta symptomatisk och mer avvaktande med förhoppningen att besvären läker ut av sig själva. Och detta är också sant, de flesta besvären kopplade till rörelseapparaten spontanläker oftast. Men det tar tid, ofta mycket lång tid innan besvären försvinner. Följden blir onödigt lidande för den drabbade samt stora samhällsekonomiska konsekvenser.

Att bygga upp en verksamhet där olika yrkeskategorier jobbar tillsammans mot ett gemensamt mål som jag beskriver kräver naturligtvis att Landstinget går in och stöttar verksamheten ekonomiskt. Detta är en absolut nödvändighet eftersom en normalinkomsttagare annars inte skulle ha råd med vården. Nu är det tyvärr så att Stockholms Läns Landsting, såvitt jag känner till, inte är intresserat av denna verksamhetsform. Hela idén faller alltså, men det är tillåtet att drömma!

Det finns emellertid ett ljus i tunneln för dig som har rätt arbetsgivare. Många företag eftersöker effektiva vårdformer där slutresultatet är det viktigaste, både ur företagsekonomisk och en humanitär synvinkel. Det vill säga där den anställde får ekonomisk hjälp till vård av arbetsgivaren. Där vården kan sättas in snabbt och på ett optimalt sätt, till ett pris som är företagsekonomiskt lönsamt. Det vill säga som all vård egentligen borde fungera. Denna efterfrågan har lett till att ”vårdteam” som jag beskrivit existerar och finansieras av patienternas arbetsgivare som har funnit detta som en bra lösning på problemet. Denna typ av verksamhet finner man bara i de större städerna där det finns underlag och efterfrågan från tillräckligt många smarta företag som bedriver en modern och effektiv personalvårdspolitik.
Förlorarna är de arbetslösa, de mindre bemedlade, de som är anställda på ett företag eller organisationer som inte är intresserade av att satsa resurser på att personalen skall må bra. Detta kan tyckas vara orättvist och kanske också är det så.

Men varför i hela friden används inte våra (ja det är våra) skattemedel på ett mer effektivt sätt så att alla i vårt så kallade välfärdsamhälle skulle kunna få en effektiv vård även om man ”bara” har ett ryggskott kanske du undrar och jag måste erkänna att jag inte har något bra svar på detta. Alla nödvändiga kompetenser och tekniska hjälpmedel finns idag men utnyttjas enligt min uppfattning mycket ineffektivt. Det krävs en annorlunda organisationsform som är mer fokuserad på kärnverksamhet och slutresultat än vad som är fallet idag. Jag tror att det är dags att finna en kvalitetssäkringsmodell där slutresultatet av den givna vården mäts i förhållande till kostnaden. Möjligen skulle detta ge våra folkvalda beslutsfattare en bättre överblick om hur framtida beslut skall tas. Jag tror faktiskt att det finns stora samhällsekonomiska vinster att inkassera inom detta område om vården organiseras annorlunda.

Hans Törne
Leg.naprapat